gustafsdiabetes

Sötflockel eller stevia är ett växtsläkte som ursprungligen kommer från Paraguay. Växterna innehåller glykosider som är upp till 400 gånger sötare än socker och används somsötningsmedel. Den art som vanligen används på detta sätt är Stevia rebaudiana.

Stevia "upptäcktes" första gången på 1500-talet av den spanske botanikern och forskaren Pedro Jamie Esteve (1500-1556) vars namn i nylatinsk översättning (Petrus Jacobus Stevus) gett växtsläktet sitt namn. Innan dess hade det använts som sötningsmedel i hundratals år av Guaraniindianerna i Paraguay och norra Argentina.

Sötningsmedel [redigera]

Det finns 11 steviol-glykosider (däribland steviosid och rebaudiosid A), vilket ger stevia dess söta smak. De isolerades 1931 av två franska kemister, M. Bridel och R. Lavielle. Dessa glykosider är mellan 250-300 gånger sötare än socker. Detta gör det möjligt att använda extrakt från Stevia som sötningsmedel. Sötman känns längre än den från socker och märks inte helt direkt.

Enligt en rapport från europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA)^[1] påverkar inte steviakonsumtion blodsockret hos vare sig friska eller människor med diabetes typ 2. Vidare finner EFSA inga tecken på toxicitet eller carcinogenicitet i djurförsök. Dock finns enligt samma rapport anledning till viss oro för anafylaktiska reaktioner.

Liksom med sötningsmedlet aspartam bryts steviosid ned vid höga temperaturer, till exempel vid bakning.^[1] EFSA säger dock att Stevia "kan brytas ner vid höga temperaturer" men enligt GRAS från FDA ^[2] och andra källor är stevia stabilt vid höga temperaturer.

Stevia har använts i Japan sedan 1970 och hade år 2010 ca 40% av marknaden för sötningsmedel.^[3] Amerikanska Food and Drug Administration (FDA) utfärdade i december 2008 ett så kallat GRAS (Generally Recognized as Safe), det vill säga klartecken för användning av högkvalitativt steviaextrakt i livsmedel. Stevia är nu godkänt^[2] för användning i livsmedel i större delen av Asien, i Nya Zeeland, Australien, Sydamerika, USA och EU. Stevia har varit godkänt för användning som en livsmedelstillsats sedan 2008 i Schweiz ochFrankrike. EFSA rekommenderar ett gränsvärde för stevia-intag på 4 mg per kg kroppsvikt och dag, men bedömer att vid fullskalig användning som sötningsmedel kommer det gränsvärdet att överskridas för många individer.^[1] Samtidigt underströks från International Stevia Council att när EFSA gjorde sin exponeringsutvärdering antog man att all konsumerad mat och dryck innehöll en maximal dos stevia. Efter detta har maxdoserna reviderats.^[4]EFSA rekommenderade, den 14 april 2010, EU att godkänna Stevia som kalorifritt sötningsmedel för livsmedel och dryck.^[5] EFSA har slutligen godkänt Stevia för användning i livsmedel den 11 november 2011 och då i form av minst 95% steviolglykosider, och detta trädde i kraft den 2 december 2011. ^[6] [7]

Säkerhet [redigera]

I en översyn 2008 visade 14 av 16 studier inte någon genotoxisk aktivitet för steviosid, 11 av 15 studier visade ingen genotoxisk aktivitet för Steviol, och inga studier har visat genotoxicitet för rebaudioside A. Inga bevis för att Stevia orsakar cancer eller fosterskador har hittats.

Studier har visat att stevia förbättrar insulinkänsligheten hos råttor och möjligen även öka ytterligare insulinproduktion, vilket motarbetar diabetes och metabolt syndrom. Preliminära studier på människor tyder på att stevia kan bidra till att minska högt blodtryck, dock har en annan studie visat att det inte har någon effekt på högt blodtryck. Miljontals japaner har använt stevia i över trettio år utan några rapporterade eller kända skadliga effekter. På samma sätt har Stevia blad använts i århundraden i Sydamerika, i flera generationer som en behandling för Typ 2-diabetes.

Under 2006 utförde Världshälsoorganisationen (WHO) en grundlig utvärdering av de senaste experimentella studier av steviosid och steviols som utförts på djur och människor, och konstaterade att "steviosid och rebaudioside A inte är genotoxiskt in vitro eller in vivo. Rapporten fann också inga bevis för cancerframkallande aktivitet. Dessutom noterade rapporten "steviosid har visat vissa tecken på farmakologiska effekter hos patienter med hypertoni eller med Typ 2-diabetes", men konstaterade att vidare studier krävdes för att avgöra den rätta doseringen. WHO's gemensamma experter för livsmedelstillsatser har godkänt, baserad på långsiktiga studier, ett acceptabelt dagligt intag av Steviol glykosid upp till 4 milligram per kilo kroppsvikt.

Tillgänglighet [redigera]

Används ofta som sötningmedel

• Japan (1970)

Tillgängligt som livsmedelstillsats (sötningsmedel)

• Australien, och Nya Zeeland (October 2008) — Hela steviol-glykosider extrakten
• Brasilien (1986) — Steviosid extrakt
• Frankrike — Tillåtet med 97% eller högre renhet av rebaudioside A i ett 2-års test med start September 2009
• Hong Kong (steviol glycosides, January 2010)
• Mexico (2009) — Blandad steviol glycoside extrakt, inte separata extrakter
• Paraguay — Har använts i århundraden som medicinsk ört och sötningsmedel för varmt örtte, (Yerba). Numera tillgängligt som alternativ till socker.
• Ryssland (2008) — Stevioside tillåtet i minimal dos för att inte bli beroendeframkallande.

Används som kosttillskott

• Kanada

Används som både livsmedelstillsats och kosttillskott

• Schweiz
  • Extrakt (steviol-glykosider) med mer än 95% renhet tillgängligt som livsmedelstillsats (2008)
  • Hög renhet av rebaudioside A tillgängligt som livsmedelstillsats (2009)
• USA
  • Stevia löv och extrakter tillgängligt som kosttillskott (1995)
  • Rebaudioside A är tillgängligt (December 2008) som livsmedelstillsats (sötningsmedel). Det är tillgängligt under många handelsnamn såsom: Only Sweet, PureVia, Reb-A, Rebiana, SweetLeaf, och Truvia.
• EU Extrakt (steviol-glykosider) med mer än 95% renhet tillgängligt som livsmedel (2011-12-02)^[8].
  • Har fått E-nummer E960. De två första svenska/nordiska handelsnamnen som fanns tillgängliga var SteviaVital och "Stevia".